Äntligen!

Nu har förkylningen lämnat mig som kom smygande under förra helgen. Jag kände av den redan under fredagen då vi flög ner till Stockholm och tjejemilen. Loppet och bastun efter loppet var nog bidragande till att den bröt ut, men så är det, bara att vila sig i form och komma tillbaka med full kraft.

I går morse kände jag mig i alla fall riktigt pigg och det var dags för den första löprundan på en vecka.
Äntligen fick jag bevis på att den tanke eller affirmation som har funnits i mitt huvud under en längre tid till slut har blivit sann.
Jag är en löpare, jag måste bara vara det! Jag har längtat under hela veckan av vila efter att få springa och benen har varit fulla av spring, fast hals, näsa och öron har sagt tvärtom.
Ibland när vi gör ett uppehåll med en viss aktivitet eller når ett mål som vi haft uppsatt, är det som att vi inte är tillräckligt motiverade till att fortsätta eller ta upp det igen, och då gör vi inte det.
Nu känner jag verkligen att trots förkylning och trots att Tjejmilen är genomförd så skriker mina ben fortfarande att de vill springa. Det glädjer mig enormt eftersom att tanken på att vara en löpare har lockat mig så länge.

Det var såååå skönt att få springa igen, att få den mentala kicken av att rusa fram efter vägen, att få höra favoritmusiken i öronen och att få känna sig hel och frisk!

Jag är en löpare!!