Väl uppe bland molnen slår det mig att jag aldrig förut har flygit utan sällskap, vilket innebär att jag aldrig har varit i fullständig tystnad för att bara njuta av utsikten. Det har alltid funnits någon annan bredvid, framför eller bakom som fått min delade uppmärksamhet. Nu sitter jag alltså helt själv och kan vara så mindful som jag vill där i min stol högt över marken.
Det är nästan en andlig upplevelse att få sitta där uppe och bevittna det fantastiska skådespel som utspelar sig under mig. De kritvita molnen som liknar snöbeklädda bergstoppar långt borta och lite närmare ser ut som bomullstussar, gör att det känns ovesäntligt och inte längre intressant att varken sova eller läsa. Jag kan bara sitta där och njuta av utsikten och dessutom bli serverad kaffe (som jag visserligen får betala dyrt för i en pappmugg). Solen som nu inte kan skymmas av någonting, lyser på molnen och förstärker den vackra bilden.
Jag ser mig runt omkring och undrar stilla vad alla de som flyger ofta i jobbet gör när de flyger. Vad tänker dom på? Vilken känsla har dom? Tar dom tillvara på stunden? Någon sover, någon annan förbereder sig inför dagens arbete, en tredje läser dagstidningen och kanske tar reda på hur det går med aktierna. Jag bara finns...och njuter....
TACK för morgonflyget!!
