Min träningskamrat har varit grannen Ulrika och vi har genomfört vissa pass tillsammans och andra på egen hand. Tack till grannen som har fått stå ut med att jag försovit mig vissa lördagmornar och för sällskapet. Att ha sällskap har hjälpt till otroligt mycket de dagar jag inte känt mig riktigt motiverad att springa :)
En härligt promenad till startfältet och sen var det bara att insupa atmosfären av denna enorma arena av bara tjejer... Nej förresten, det fanns ju en manlig själ på plats som säker gjorde många tjejer lite extra glada... Martin Stenmark! Rätt som det var stod han där på scenen och ville sjunga lite för oss och ska jag vara riktigt ärlig så gjorde det ingenting alls! Han sjöng tre sånger och den sista fick vi avnjuta i kön till bajamajan.
Bajamjan ja... undra hur många bajamajor det fanns på plats? Köerna var enorma och det var bara att snällt ställa oss i ledet och invänta vår tur.
Tänk att allt bara funkar en så´n här dag, otroligt välorganiserat och välordnat och alla dessa människor som arbetar med att få det att bli så bra gör ett fantastiskt jobb.
Vi hade räknat ut i förväg att vi skulle platsa bra i startled 6 (springa hela vägen på 60-69 minuter) men när vi var på plats efter vårt bajamajabesök var det fullt i startled 6 och den var stängd. Nästa led fylldes på och även den och den efter det blev full, så till slut kom vi med i led nummer 9. Men vad gjorde det... det var ju tjejfest och solen sken, vi skulle ju ändå springa i vår egen takt.
TJEJER, ÄR NI KLARA, 3, 2, 1 SPRING!!! så var vi i väg... En skön känsla att få starta tillsammans med alla dessa tjejer som också var lika laddade som oss. Det som slog mig under de första minuterna var att på grund av detta lopp har en massa träningstid, energi, motivation och kämparglöd funnits runt om i Sverige under våren och sommaren. Vilket otroligt bra evenemang för folkhälsan, mer lopp åt folket!!
Vackra vyer och glada människor mötte oss under loppet och jag kan ärligt säga att jag njöt av varje minut. Det som gav lite extra krydda under vägen var den lilla farbrorn som satt på sin rullator med träsnurran i handen och gav ifrån sig glada hejarop, eller alla pappor med små barn som hejade på sina mammor i spåret och de människor som under sista kilometern stod efter sidorna av vägen och applåderade och motiverade in i mål.
Jag stod en stund när jag kommit i mål och såg andra som kom i mål, vilken glädje och vilken känsla som fanns i allas ögon när de passerade mållinjen!
Ostkakan som serverades i mål tog jag glatt emot (jag vet...inte isomat, men just då väldigt god) och tillsammans med en kopp kaffe avnjöt vi den på gräset under den varma solen.
Med medaljerna runt halsen och en skön känsla i kroppen tog vi en promenad tillbaka till hotellet för en dusch, lite vin och en supergod middag. Det var sååå roligt att få genomföra loppet tillsammans med 30 000 andra tjejer och jag törs nog lova att min sportiga granne är lika nöjd med helgen som jag är och att det nu får bli en tradition.
30 000 tjejer, Martin Stenmark och bajamajor... det är grejer det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar