Ovissheten som driv

För ca 5 år sedan då mitt liv var ordentligt "ordnat" och allt jag skulle göra stod i min kalender flera veckor i förväg, kände jag det som att det var det optimala sättet att leva på. Då var min sanning att "så´n är jag, jag tycker om att veta om saker i förväg, då mår jag bäst".
Men hur i hela friden ska man veta det om man aldrig har gjort på något annat sätt??

Under mina två år på hälsovägledarutbildningen hade jag tagit tjänsteledigt i från mitt jobb, antagligen för att jag inte hade bestämt mig riktigt för att sluta jobba som pedagog på förskolan ännu. Min längtan hade under många år varit att få arbeta med hälsa: kost, träning, mentala inställningar osv. Det var min dröm. Så naturligtvis som i alla förändringar, när man ska treva utanför sin trygghetszon, kändes det lite "otryggt" till en början, man vet vad man har men aldrig vad man får...

Det var många gånger under utbildningen som jag kom på nya saker som jag ville jobba med allt efter jag fick prova på och lära mig. Ibland kunde jag nästan bli lite arg på mig själv för att jag höll på så, därför "jag är ju en person som vet vad jag vill och som planerar min framtid med noggrannhet" :) Det enda jag med bestämdhet visste under en längre period var att jag skulle vara anställd någonstans, INTE ha eget företag, det verkade krångligt.

Allt eftersom tiden gick vande jag mig vid mitt nya sätt att tänka inför framtiden och det gjorde inte så mycket att jag kom på nya idéer hela tiden, dom kunde jag ju lägga på hög och använda mig av senare.
Att leva i ovisshet är alltså något man kan vänja sig vid insåg jag och bestämde mig för att se det som en möjlighet att utveckla och forma min framtid som jag själv ville ha den.

Jag förstod så småningom att det enda sättet för mig att få arbeta med hälsa just då (när utbildningen tog slut) var att helt enkelt kasta mig ut i företagarvärlden, skaffa mig en F-skattsedel och bara köra... Lyckligtvis fick jag mina första uppdrag som en skänk ifrån ovan, det var skönt att ha något att sätta igång med på en gång. Jag fick förmånen att vara tjänstledig på halvtid ifrån mitt arbete, vilket har varit fantastiskt bra. Tack för det kommunen. Vid jul/nyår 2010 jobbade jag mina sista dagar inom barnomsorgen och sen bara det av på 100% som egenföretagare.

Jag älskar mitt jobb! Jag vet fortfarande inte hur mitt nästa arbetsår kommer att se ut, men det gör ju inget för ovissheten är inte längre min fiende utan en krydda i livet. Jag vet hur min höst kommer att se ut (okej då, lite skönt är det ju att veta om den närmaste tiden...)

Min man har naturligtvis varit en stöttepelare i allt det här, utan honom har det inte gått lika bra, tack för honom och för att vi kan fatta våra beslut tillsammans i vårt lilla "team".

Så...nu för tiden finner jag en viss tillfredsställelse i att göra saker som kanske ger ringar på vattnet och leder till andra saker, det är min sanning i dag. Just nu har jag som vanligt 1050 idéer och drömmar i huvudet och jag är helt övertygad om att det kommer en tid för alla dom, om de är tillräckligt viktiga för mig.
Jag är en glad företagare som drivs av ovissheten och jag är otroligt tacksam för att jag får leva min dröm!
Min kalender, den håller jag fortfarande hårt i, även om den inte behöver vara full så långt i förväg längre.
Det gör liksom mitt liv roligare så...

Avgränsning

Idag har jag suttit och förberett en föreläsning som jag snart ska hålla. Jätteroligt jobb, men ganska spretigt innan man hittar den röda tråden som ska genomsyra mitt budskap. Tanken jag slås av varje gång är hur svårt det är at begränsa sig till ämnet när man verkligen brinner för ämnet hälsa. Det finns så mycket att föra vidare och så mycket att skapa medvetenhet kring. Längden på föreläsningen styr ju hur djupt i ämnet man kan gå, ibland kan man bara snudda vid vissa saker, och det är ju det som är så svårt när det är så viktigt!!

Nåväl, det är väl ett angenämnt problem antar jag och jag får helt enkelt träna mig på att avgränsa :)




 

Isodietencoach

Helgen har varit givande och intressant på alla sätt och vis och jag har mycker med mig i bagaget ifrån Bromma. Härmed kan jag meddela att jag från och med i eftermiddags är utbildad Isodietencoach och att jag med spänning och entusiasm ser fram emot att träffa alla de människor/grupper som vi vill gå Isodietkurs.
Isodieten är en väldigt balanserad kosthållning och den passar de allra flesta människor. Den passar den som har en "krånglig" mage, den som vill gå ner i vikt, den som vill gå upp i vikt, den som vill lära sig att äta hälsosamt, den som vill bli pigg och få mer energi. Den passar alltså alla som vill förbättra sin hälsa på ett optimalt sätt. Jag är mycket glad för att jag tog det kloka beslutet att gå utbildningen.

Ett extra TACK till de fantastiska tjejer som höll utbildningen: Kristina Andersson och Susanne Dalsätt.
Ni är så bra!

Morgonflyg

Kl 07.00 den 26 augusti sätter jag mig på planet som ska ta mig från Midlanda till Bromma, där jag ska tillbringa min helg på en utbildning. Fortfarande lite trött efter den tidiga uppstigningen känner jag att det ska bli skönt att blunda en stund eller läsa tills jag är framme. Motorerna låter högt och planet skakar när farten ökar, så jag lägger bort min bok som jag just öppnat. Det är alltid en speciell känsla när planet lyfter ifrån marken och man "tappar fotfästet" för ett tag. Just idag är det mulet väder och jag ser inte så mycket ut genom förnstret när vi stiger mot skyn.

Väl uppe bland molnen slår det mig att jag aldrig förut har flygit utan sällskap, vilket innebär att jag aldrig har varit i fullständig tystnad för att bara njuta av utsikten. Det har alltid funnits någon annan bredvid, framför eller bakom som fått min delade uppmärksamhet. Nu sitter jag alltså helt själv och kan vara så mindful som jag vill där i min stol högt över marken.

Det är nästan en andlig upplevelse att få sitta där uppe och bevittna det fantastiska skådespel som utspelar sig under mig. De kritvita molnen som liknar snöbeklädda bergstoppar långt borta och lite närmare ser ut som bomullstussar, gör att det känns ovesäntligt och inte längre intressant att varken sova eller läsa. Jag kan bara sitta där och njuta av utsikten och dessutom bli serverad kaffe (som jag visserligen får betala dyrt för i en pappmugg). Solen som nu inte kan skymmas av någonting, lyser på molnen och förstärker den vackra bilden.

Jag ser mig runt omkring och undrar stilla vad alla de som flyger ofta i jobbet gör när de flyger. Vad tänker dom på? Vilken känsla har dom? Tar dom tillvara på stunden? Någon sover, någon annan förbereder sig inför dagens arbete, en tredje läser dagstidningen och kanske tar reda på hur det går med aktierna. Jag bara finns...och njuter....

TACK för morgonflyget!!

Tacksamhet

Ibland behöver vi stanna upp och känna tacksamhet. Tacksamhet till människor omkring oss, ting som underlättar i vår vardag, situationer som gör att vi stärker våra bra egenskaper och tacksamhet till livet.
Somliga dagar känns livet mindre roligt men om vi stannar upp en sekund så finns det alltid något att vara tacksam för i stunden.
Vi har alltid ett val vad gäller hur vi förhåller oss till saker som händer oss. När vi står i de vägskälen, att välja attityd till det vi har framför oss så är det lätt att välja den otacksamma vägen om vi har en mindre bra dag.

Kan vi träna oss i att känna tacksamhet? Naturligtvis kan vi det...
Det handlar om att bli medveten om när vi har chans att välja väg och välja tankar. Ju fler tankar av tacksamhet vi tänker, desto mindre plats finns det för de otacksamma tankarna. Bra va!

Just idag är jag tacksam för den blå himlen som gör mig glad och som får alla förbipasserande människor på stan att se nöjda och avslappnade ut. Just idag gjorde den blå himlen så att det känns som sommaren blev lite längre och att det fortfarande är ett tag kvar till hösten. Just idag gjorde den blå himlen så jag kunde ta en skön promenad i solen.
Just idag är jag tacksam för livet och för den blå himlen!!

TACK!